Men sedan jag hittade den där pro-ana bloggen fick det mig att inse hur lik bloggen var min dagbok från förr i tiden, och inser att de största insikterna sitter numera och kommer aldrig lämna.
- Jag vet att mina tankar är ätstörda och jag vet när det är hen som talar
- Jag vet att jag inte förtjänar att ha ätstörda tankar, och att jag förtjänar att äta mat
- Jag vet att jag inte har dålig självdiciplin när jag blir sugen på något, och tänker därför inte elaka tankar om mig själv när jag blir det
- Jag vet att jag är duktig när jag går emot ätstörningen och inte när jag stryker den medhårs
- Jag stoppar mig alltid när mina självkritiska tankar slår hårt mot mig, och vänder dem till positiva
- Jag säger åt mig själv varje dag att jag är värd att äta, och värd att må bra
- Jag säger åt mig att mitt värde inte sitter i min vikt, att jag är lika älskad oavsett
- Jag vet egentligen, innerst inne, att min lycka inte sitter i vikten
I praktiken funkar det inte alltid, och det är min rädsla för bristande kontroll som styr mig när jag blir stressad. Och stressad blir jag ofta, eftersom jag verkar vara världsbäst på att oroa mig för saker :) Jag har fortfarande svårt att i praktiken verkligen inse att mitt värde inte sitter i min vikt, och det är väl det som måste jobbas på mest. Samtidigt påminns jag varje dag om vilket rikare liv jag har med så många fantastiska personer runt mig nu, jämfört med när jag var som sjukast (och därmed lägsta vikten). Jag var ju ingen särskilt roligt och energigivande person när jag var mitt isolerade och apatiska jag. Och jag vet ju också att ju mer jag gick ner i vikt, ju mer ökade ångesten och ju mer olycklig blev jag. När jag var sjuk ville jag bara trycka ner mig själv så mycket som möjligt, för att öka motivationen till att inte äta eller lyckas "få för mig" att jag skulle få koppla mat med njutning. Jag hade till och med förbud mot tuggummi eftersom jag tyckte att det smakade för bra. Idag när jag läser eller tänker på det så blir jag så himla himla ledsen för det jaget som jag var då. Som var så otroligt elak mot mig själv. Klart att jag är värd att njuta och älskas precis som alla andra. Och det tycker jag är friska ögon.
Men ändå måste det praktiska på plats. Jag försöker alltid tänka att det måste få ta tid, att så många år av gammal vana kan ta sin tid att bryta, att mycket kommer av reflex. Men nu börjar jag fundera på om det är en ursäkt? Att inte ta tag i det allra jobbigaste, att bara kämpa halvdant?
Det kanske ska läggas i inte bara en växel utan allihop. Men hur? Jag vet inte.
Men jag vet att det hjälper att göra listor. Skriva av sig. Känner mig lugnare, mer stark och klar i huvudet efter jag skrivit det här, efter jag listat framsteg och inte bara vart jag inte är.
Så gör det, om ni behöver motivation. Skriv ner era framsteg och var sjukt stolta, hur små de än är, för de kommer göra er betydligt mer peppade än om ni intalar er att det inte går. Skriv också en lista på hur bra ni är, och hur värda ni är att må bra. Hur mycket det än tar emot så ljug. Ljug varje dag. Det gjorde jag, fram tills jag insåg att jag inte ljög längre. Och skriv vad ni vill av livet. För inte fan är det detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar