Om att vilja vara sjuk

Alltså herregud.
Hamnade av slump på en sida som jag snabbt insåg hade ett Pro-Ana budskap, och chockades. Framförallt eftersom jag insåg, med tanke på mängden kommentaren hen fått på sina inlägg, att det här är en blogg med många följare. Följare som kommenterar med uppmuntrande kommentarer, förmodligen i samma desperata jakt efter den helvetes-sjukdom som ödelägger liv.
Jag tänkte hur glad jag är att bloggar inte var något fenomen när jag var sjuk utan sjukdomsinsikt. Jag hade förmodligen också hängt på sådana sidor. Inte att jag hade en önskan om anorexi, men för att jag hade en sån önskan om att vara i hundra procent kontroll över ett lågt intag mat. Och som jag på senare tid förstått ändå någonstans handlade om en önskan att bli smal just för att det som gjorde så ont inuti skulle rättfärdigas och accepteras på utsidan. Inte för att jag hade någon insikt i att jag faktiskt redan hade ätstörningar, och därmed kan jag kanske helt plötsligt förstå längtan efter sjukdomen? Kanske är de här personerna så omedvetna om sin redan så tilltagna ätstörning att det enda de egentligen längtar efter är att den ska synas.

I alla fall, fick det mig att bli himla rädd. Rädd för att jag, men mina blogg och med inlägg som beskriver mig när jag var sjuk, triggar någon? Jag är så glad över att jag har fått så många fina följare, men jag vet ju inte vilka ni är. Och blir livrädd att någon av er läser mina ord och längtar ännu mer efter en sjukdom som syns utanpå, utan att veta att den redan sitter inuti er.
Och så tänker jag ett steg längre, alla ni fina som läser den här bloggen och som redan vet att ni är sjuka, att det är ett helvete och kämpar varje dag för att komma ett snäpp längre ifrån den. Och blir plötsligt väldigt medveten om vilka ord jag väljer, i rädsla att trigga även er. För jag minns hur jag kunde bli triggad av de mest ologiska sakerna när jag fortfarande var dålig med stor svårighet att lita på att det var bättre att välja ett liv i friskhet än i sjukdom, eftersom jag var osäker på vad det innebar.

Jag vill verkligen bara, med den här bloggen, förmedla hur otroligt värt det är att välja att vara frisk. Att varje dag kämpa med små medel för att slippa det som inte är ett liv. Att det suger så jävulskt under tiden man försöker, men att det går lättare så småningom.
Men även att jag inte är hundra procent där än. Och det är jag också orolig för att skriva om, eftersom jag är rädd att det sänder ut signaler om någonslags hopplöshet. För jag vet att jag gjorde fel i min behandling, tog en trygg och enkel väg ut även om den var omedveten. Jag tror verkligen på fullaste, starkaste allvar att man kan bli hundra procent frisk, om man bara ger sig tusan.
Och jag hoppas så innerligt att det är det jag förmedlar.