Fredagskväll med herr Van Weele

Godkväll ni!
Har ni haft en bra fredag?
Min förmiddag kantades av tvättning och plugg, och efter lunch lyckades jag ta mig ut i snöstormen för att ta mig till min klasskompis jobb. Det var ju inte superlätt, försökte hela tiden svälja min irritation över ett evigt väntades på bussar som aldrig kom och tår som tappat känsel för längesen, med tanken på att man får vara glad att de kör försiktigt när man väl sitter i dem :)
Jag skulle dit och låna en kursbok hon har som jag inte hinner skaffa innan tentan. Satte mig på ett café och försökte hetsplugga med vetskapen att den skulle lämnas tillbaks när hon slutade.
Såklart gick det inte. Stressen över den korta tiden och att jag måste ta in allt som står gjorde att det låste sig och istället gick inget in. Hon var bra och sa att jag kunde ha den till på söndag. Fina fina vän!
Eftersom jag jobbar hela dagen imorgon innebar det dock att jag fick ta min chans att plugga, och lyckades omboka min planerade fredagskväll till imorgon istället. 

Så det här är mitt sällskap ikväll, en pluggkväll. Passade i och för sig bra eftersom min kille är på julfest med jobbet. Kan inte plugga när han är hemma, med sitt eviga pratande ;)

Hoppas ni gör något mysigt ikväll!

Ps. Dåligt samvete! Han pratar inte SÅ mycket :)

Tips på självhjälpsböcker

Som beskrivet i mitt inlägg nedan har jag haft stora svårigheter att hitta självhjälpsböcker som fungerat för mig i och med att jag haft svårt att känna igen mig i den typ av patient som de riktar sig till.
Men det finns tre böcker som jag väldigt gärna vill tipsa om.

Mattillåtet av Gisela Van Der Ster är en bok som är väldigt lättläst och träffar mitt i prick. Den tar upp alla olika ätstörningsformer, och kan hjälpa både de med ätstörningar och anhöriga med ätstörningar.

Från självsvält till ett fullvärdigt liv av Ata Ghaderi och Thomas Parling. Åh denna bok! Den är så otroligt bra. Det är en KBT behandling i bokform och kan dock därför vara svår att ta till sig om man är sjuk och inte i behandling, eftersom man då kan ha väldigt svårt att göra övningarna ensam. Därför vill jag främst tipsa anhöriga till någon med ätstörning att läsa denna bok, inte bara för ökad förståelse, utan också att använda som underlag till att "hålla i" KBTn. Hjälpa den sjuka att utföra övningarna. Jag fick denna bok av min mamma när jag väntade på behandling. Det kräver en extrem mängd av beslutsamhet för att ta sig igenom boken själv, vilket jag hade, men kunde fortfarande inte möta ångesten som övningarna medförde ensam, och bodde flera mil från familj som kunde hjälpa. Däremot har jag kunnat ta till mig mycket av boken i ett senare skede, när många utmaningar låg bakom mig och jag inte längre var lika sjuk. Så till er som är på gång uppåt kan detta vara till stor hjälp!

Sist men inte minst kommer Lev med din kropp, också den av Ata Ghaderi och Thomas Parling. Denna riktar sig inte alls till just ätstörningsproblematik, utan istället till de personer som har mer BDD-liknande problematik (en sjukdom där man lider omotiverat mycket över sitt utseende, ofta en viss defekt som kan vara förstorad eller rentav påhittad i hjärnan). För min del är jag fortfarande begränsad i tankar om mitt utseende och kroppsform, och som tur är för mig så använder de ofta just kroppsforms-besattheten som exempel i boken vilket gör att jag kan ta den till mig.
Även detta är alltså KBT-behandling i bokform, med många bra övningar!

Varma rekommendationer alltså! 

Om att tillåta sig vara sjuk

Varning för långt inlägg :)

För mig tog det väldigt många år innan jag ens förstod att jag hade problem.
Detta på grund av att jag upplever att det länge fanns, och faktiskt finns än, en bild av att ätstörningspatienter är av en ganska specifik typ, när det egentligen finns en väldig bredd.
Jag har inte kunnat identifiera mig med denna bild då det ofta är den yngre tjejen, för höga krav i grundskolan eller gymnasiet som hon ofta går i, och med stora problem att acceptera att hon går från barn till vuxen. Hon matvägrar ofta tillsammans med andra självdestruktiva tillvägagångsätt, ofta som ett rop på hjälp.
Missförstå mig inte, jag vet att detta är en väldigt vanlig typ av anorexiapatient, men det finns otroligt många andra med (och framförallt inte bara tjejer). Ovan var aldrig jag. 

I grund och botten ligger nog ett extremt kontrollbehov, eller en känsla av avsaknad kontroll hos nästan alla med ätstörningsproblematik. Själv startade mina problem så, ganska oskyldigt, då och då kunde dåligt samvete smyga sig på när jag var för mätt eller ätit något som inte kändes nyttigt. Detta ledde, i samband med att jag var tonåring och inte mådde jättebra, till att jag försökte att inte äta, vilket resulterade i att jag till slut åt för mycket och kände mig sämre och sämre som inte kunde "stå emot" min dåliga disciplin (egentligen är det ju bara kroppen som vill säkra överlevnad). Sedan spinnade det på, i takt med misslyckade bantningsförsök växte en sämre och sämre självbild fram och drömmen om att bli smal blev starkare och starkare. Jag insåg att jag inte var "stark nog" (FEL!) att inte äta och därför utvecklade jag istället ororexi, med överdriven träning och nyttighetstänk.
Under denna tiden var jag i ett olyckligt förhållande och mådde väldigt grunddåligt, vilket var enkelt att lägga på att jag inte var smal. Som ett försvar tror jag, ett sätt att tänka att det kommer att bli bra, bara jag går ner si och så mycket. Jag hittade en gammal dagbok från den tiden där varje inlägg avslutas med att "många säger att man inte blir lycklig av att gå ner i vikt, men jag VET att jag kommer att blir lycklig av det". Jag var så otroligt övertygad. Min dåvarande kille och till och med hans familj försökte snällt lägga fram att jag verkade ha problem, vilket lät helt sjukt i mina öron eftersom jag enligt mig inte var smal. Jag hade inte rätt och gå runt och se ut som jag gjorde, jag förtjänade inte att INTE träna och äta så noggrant som jag höll på med eftersom jag såg ut som jag gjorde. Ingen insikt för fem öre. (min kille pratade ju såklart med sin familj om det, det gjorde inte jag med min familj vilket gjorde att de omöjligt kunde veta).

Det tog slut med min pojkvän och en liten period av vilande från ätstörningstankarna infann sig, jag flyttade utomlands och kände mig så fri och lycklig (inte med tanke på äs, eftersom jag inte tyckte att jag hade något problem). Men i och med att jag inte kontrollerade så gick jag upp i vikt, och skämdes för att åka och hälsa på hemma eftersom jag mådde så dåligt över hur jag såg ut.
Bestämde mig två veckor innan för att hets-banta i panik, vilket gjorde att jag gått ner över 7 kilo när jag väl landade i Sverige. Här började enligt andra min ätstörning. Det skulle dröja flera år till innan jag förstod att jag var sjuk, men i efterhand vet jag att min ätstörning börjat så långt tidigare, här hade jag bara hittat ett sätt att göra den synlig. Därefter var det enkelt att gå ner mer och mer i vikt, och jag var så lycklig. Jag ansåg att jag bara hittat en kosthållning som var jättebra för mig, jag var väldigt noggrann med mina förbjudna livsmedel men jag minns att allt annat var bra. Jag levde livet.
Ett halvår gick och hösten kom, och helt plötsligt var allt inte lika bra längre. Noggrannheten övergick till mani, och jag isolerade mig mer och mer. Hamnade i situationer utomlands som gjorde att jag blev mer eller mindre utbränd och blev tunnare och tunnare. Mina vänner orkade inte längre, vilket jag intalade mig var okej för jag hade ju ingen energi att träffa dem heller. Blev mer och mer fast i mina tvångstankar och tvångsritualer, och hade enormt låga tankar om mig själv. Först nu börjar jag gissa att jag har problem. Men tror fortfarande inte på att jag har rätt att kalla mig sjuk, förrän en fin läkare kräver att skicka en remiss för ätstörningsutredning (efter att jag sökt hjälp pga saknad mens). När jag går dit, med lågt huvud och övertygad om att de ska ifrågasätta vad 17 jag gör där, och de istället ömt stryker tårar och säger att "såhär ska du inte behöva ha det" så var det den största lättnad. Jag förtjänade inte att hålla på som jag gjorde, jag var faktiskt sjuk. Så jag flyttar hem och får vård. En vård som i mina ögon har stora brister, och som jag återigen upplever bara riktar sig till en typ av patient. En som inte var jag.
Så jag upplever att det egentligen var tack vare mig och min beslutsamhet om att det räcker nu, som gjorde att jag blev frisk. Behandlingsenheten hjälpte mig i form om att ta steg och att gå upp i vikt. Men det behövs faktiskt mer än så för att komma hela vägen fram.

I alla fall, när jag gick i behandling så kände jag fortfarande en känsla av att inte tillhöra de andra, inte vara lika sjuk eller ha rätt att kalla mig sjuk. Jag kände att de har problem "på riktigt", mycket eftersom jag fortfarande bara ansåg att jag hade en kosthållning som var rätt. Det propagerades väldigt högt för denna kosthållning i media vilket innebär stort uteslutande av en stor mängd mat. Jag ansåg att eftersom jag åt frukost, lunch och middag, och inte matvägrade som många av de andra, så hade jag inte samma rätt att vara där. Förstod inte heller hur enormt lite mat jag faktiskt åt eller hur lite jag vägde eftersom min sjukdom gjorde mig storleksblind både portions -och kroppsmässigt. 
Idag vet jag ju bättre såklart, att ätstörningar kan komma i alla dess former och inte behöver synas på utsidan. Min sjukdom syntes på utsidan under ett par år, men bara en tredjedel av den tid jag haft ätstörningar. Trots detta är det den tredjedel som andra tror jag varit sjuk.
Det visar att vi måste komma mycket längre i att upptäcka sjukdomen i tid, istället för att vänta tills den är livshotande. Idag är det fortfarande många kliniker som inte tar emot patienter över ett visst BMI, vilket är sjukt. Därför förvånar det mig inte heller att kronisk anorexi har en för stor siffra. För om en patient inte blir tagen på allvar förrän den är ett levande skelett, så har sjukdomen ofta grott sig så djupt i huvudet att det ofta inte finns minnen kvar av en tid utan den.

Så tillsist; snälla lek inte med sjukdomen. Glamourisera den aldrig, börja inte räkna kalorier eller utesluta enligt någon trendig diet för tillslut är du där nere och det är ingenstans en människa ska vara. Det är fruktansvärt svårt att komma ur och det ÄR en lek med liv och död.  Om du mår dåligt av tankar om mat, så tveka inte att sök hjälp. Det spelar ingen roll om du är tjock eller smal, dina ätstörningar kan vara lika starka ändå. Och du är värd allt annat.

Att komma vidare i tvivel

Nu är äntligen den här uppe, tillsammans med ljusstaken i köket!
Som jag längtat, och när de väl sitter uppe så känns det som att de aldrig varit nertagna :)

Det har varit en del grubblande den senaste tiden. Så mycket sekunder av tvivel och oro över hur pass mycket man kan lita på sin övertygelse. Extrem övertygelse ena dagen, mycket tvivel andra. Jag tror numer på de som genuint säger att de inte har ett spår av sin ätstörning kvar. En miljard erfarenheter rikare säkert, men inga konstigheter kopplat till mat. 
Jag undrar bara hur man ska kunna ta nästa steg. Hur länge man ska trampa runt, så nära men ändå inte där. Vilket samtidigt är så påtagligt.
Och samtidigt också rädslan och tvivlet på sig själv om någonting skulle hända. Något jobbigt privat eller instabilitet. Sånt händer ju, i vanliga livet. Och sådant ska man stå pall. Utan att falla tillbaks in i dåliga mönster. Jag är långt ifrån övertygad att jag står pall i sådana lägen.
Jag menar inte att jag går runt och tänker att något ska hända, självklart inte. Jag menar bara att jag vill nå till ett läge där jag vet att jag inte faller tillbaks för något.

Nu låter det här mer pessimistiskt än vad det är. Jag vill bara komma till nästa nivå, men kan inte riktigt lista ut steget.

Skålar och sånt

Den här var jag ute och letade efter som en galning idag!
Är den absolut finaste porslinsserien jag sett, Bloominglane, retro stil i olika mjuka färger och mönster. Det verkar vara jättesvårt att hitta återförsäljare i Stockholm tyvärr, sprang på den i min favoritbutik i Liljeholmen (Republic) men de har så litet sortiment. Så efter jag vinkat av mamma tog jag mig till Sicklas lilla butik Two Shabby Chicks (fantastisk butik med fantastisk personal) där de hade lite större sortiment. Inte allt dock. Avskyr att handla från internet, man blir liksom alltid besviken. I alla fall råkar jag veta att det blir min julklapp i år, muggar, fat och skålar. Längtar! Har alltid älskat porslin, blir liksom roligare att äta i fint? Särskilt sånt man äter frukost och mellis i :)

Köpte i alla fall med mig en liten skål hem eftersom det visade sig vara den sista i favoritfärgen, som jag mumsat i mig mellis ur idag. Godaste mellisen på länge! ;)

Torsdagsärenden

Den här dagen har bjudit på finbesök (sen igårkväll egentligen) av min mamma som var på genomresa. Vi åt god frukost och sen såklart favoritlunchen. Pinsamt dock att vi glömde att vi inte hade betalat, så en stackars servitör fick springa efter oss och påminna. Haha usch, måste förtränga igen! Sedan har jag varit ute på ärenden och nu har jag landat i soffan. Jag vet att jag måste börja läsa min hemska kurslitteratur, tenta nästa vecka och efter gårdagens föreläsning kändes det helt plötsligt inte alls lugnt längre. 

Men hörni, Bonde söder fru igår! Ååååååh Sandra och Klaaaaaaaas! Blir så himla glad när man ser dem. Egentligen för alla val förutom han skåningbonden. Men det gör inget, han brydde jag mig inte särskilt mycket om.

Hoppas ni har en bra torsdag! 

Hypokondri & andra ångest-sjukdomar

Jag har ju nämnt några gånger att jag har hypokondri, vilket utvecklats på senare tid. Visst, jag har som sagt alltid haft väldigt lätt för mig att oroa mig lite onödigt mycket över tänk-om-grejer. Saker som inte ens hänt eller behöver hända. Vill vara förberedd liksom. Tror det hänger ihop med avsaknaden av kontroll som varit den största boven i min historia.

I samband med att jag började bli bättre från mina ätstörningar märkte jag att min hypokondri började nå oanade höjder. Jag kan numera i perioder bli väldigt mottaglig för sjukdomstankar, och givetvis så hör det samman med att jag blir stressad eller känner att jag inte har kontroll över en situation (vart känner vi igen det ifrån :)). I sådana perioder kan en liten utlösande grej, som att jag får ont någonstans eller känner mig lite dålig, göra mig stel av skräck och få enorma panikkänslor. När det väl har triggats igång har jag fram till nu i panik letat på internet efter tecken som säger att det inte är något farligt, men självklart är det precis tvärtom information man får. När man är i det läget där man liksom vippat över kanten så är man i sitt huvud så pass övertygad att man har en specifik sjukdom att man inte vet vad som är riktiga symptom och påhittade, och kan få in alla sjukdomars olika symptom på en själv på ett ologiskt sätt. Det slutar alltid med att jag måste in och kontrollera hos läkare att det inte är någon fara. Tyvärr kan det ibland inte sluta där, utan tankar om att läkaren missat något börjar snurra. 

Känslan går att förklaras med att man är så övertygad om att man har just den specifika sjukdom som gäller i dåläget, att man känner samma känsla som att man faktiskt fått svart på vitt veta att man har sjukdomen. 

Jag har försökt hitta olika sätt att lindra hypokondrin, och några saker fungerar så länge jag bara har oron men som inte gått "över kanten".

Först och främst googlar jag absolut inga sjukdomar. Råkar jag klicka in på en sida som handlar om livsöden hos personer med sjukdomar så klickar jag bort direkt. Så fort någon pratar om sjukdomar så slår jag på dövörat eller be dem sluta. Och vart känner jag igen detta från? Jo när jag var sjuk och när jag kommer in i ortorexi-svackor är det ett måste för mig att aldrig googla om eller läsa bloggar som handlar om pro-ana (det gör jag i och för sig aldrig ändå) eller träning och "hälsa". Ibland är det också så pass känsligt att jag undviker även nyhetssidor för att inte riskera rubriker som "detta livsmedlet är farligt". Jag vill heller inte delta eller vara runt personer som diskuterar saker gällande träning och hälsa. Jag vet hur farligt påverkbar jag är av det ämnet i perioder, och därför tänker jag helt enkelt inte utsättas för det.

Däremot har jag ännu inte hittat ett sätt att hantera när det just vippat över, och när sjukdomsångesten är väldigt påtaglig. Jag har läst att man ska tänka logiskt gällande sina symptom, men det funkar inte på mig eftersom jag är så övertygad om att symptomen är logiska. Det är väldigt svårt att hålla sig ifrån att inte googla symptomen eftersom man är i panik och bara behöver något som bevisar motsatsen, men nu för tiden får i alla fall min kille googla istället och bara ta upp saker som motbevisar att jag skulle vara sjuk. Han är gaaaaanska trött på det nu för tiden kan jag säga :)

Som tur är står jag i kö och kommer vilken dag som helst få sätta igång med KBT (inte ÄS-specifik) vilket jag hoppas jättemycket på. Är det däremot någon med samma problem som har tips, så är tips varmt välkommet! :)

I vilket fall, har jag förstått att det är väldigt vanligt för personer med ätstörningar att utveckla en annan stark orossjukdom under tiden de är i tillfriskning. Flera av mina vänner är exempel på detta. För min del låter det först och främst så himla....ledsamt. Som att ångesten inte försvinner, utan måste bestämt stanna kvar fast i en annan form. Men tänker man närmare på det är det ju ändå väldigt logiskt. Ångesten kom av en anledning, och måste tas itu med separat. 

Är det något ni känner igen er i?

Snabbt hej!

Godmorgon!

Ville bara säga ett snabbt hej innan jag måste skynda mig genom regnet till skolan! Skulle mest säga att jag sovit som en stock i natt och vaknat utan läskigt magont och feber. Precis som fina Katarina kommenterade så handlade nog bara symptomen om sömnbrist helt enkelt. 

Apropå regn, det har verkligen regnat konstant i två dagar! Vad händer?! Om inte snö så längtar jag så enormt mycket efter det här i detta väder:

Santorini i somras

Ont i magen

Åååh jag har ett sånt fruktansvärt magont. Fick det i natt efter att jag legat vaken några timmar, och trodde bara det var kroppen som sa ifrån att den inte ätit på väldigt länge. Oftast sover man ju liksom förbi det. Men det har inte slutat att göra ont, känns som samma smärta som när man är supersuperhungrig, sådär så man nästan vill vara dubbelvikt. Eller som extrem mensvärk, fast i magen. Och gör ont när jag trycker på magen, HELA magen. Jag har IBS och därför väldigt mycket problem med magont, men det här är nått annat.
Imorse kände jag mig yr och ur balans men trodde att det var på grund av bara sex timmars sovande de senaste två dygnen, men nu har lite feber smygit sig på och massa värk i kroppen, i lederna. Man borde ju inte få influensa OCH magont på samma gång? Väl?

Jag håller verkligen fingrarna från google, för vet att googla sjukdomar triggar ångest för mig som 17, men min hypokondri gör det svårt att inte oroa mig. Vill helst inte ringa sjukvårdsupplysningen heller eftersom de snart inte kommer ta mig på allvar, så många loggar som de lär ha på mig vid det här laget :)

Det går inte att få i sig så mycket heller när det är såhär.

Åh, kommer vara så glad när det här är över! (inte för att det är så himla hemskt, men mest för att slippa hypokondri-ångesten som inte är att leka med).

Om ni känner igen det så får ni gärna tipsa om vad det kan vara, men inga hemska historier om farliga sjukdomar tack, det kommer inte tas emot väl i det här läget. Bara snälla, ofarliga, det-kommer-bli-bra-grejer :)

Ps. Gud vad jag längtar efter snö! Särskilt en dag som denna, när det storm-regnat konstant hela dagen. 

Ps 2. Förlåt för mitt gnäll denna dan :)

Sömnlös

Som bilden antyder har det varit en sömnlös natt. Mycket tankar och grubblerier som far runt i huvudet. Vid kvart i fyra gav jag upp, smög ut till vardagsrummet och såg tv till morgonen. Jakten på det perfekta livet, med Hanna Hellquist (älskar henne innerligt) och Sex and the City.

Får trösta mig med att jag varken jobbar eller ha skola idag, nu gäller det bara att jag lyckas somna några timmar under dagen eftersom min kille spelar på ett hak ikväll. Sent med, halv elva! Får i alla fall bli alkoholfri beställning i baren för min del, med den här lilla sömnen :)

Plugg-tips!

Till alla mina fina student-läsare; förutom ställa-klockan-pauser så är ett svinbra bästa plugg-tips att göra frågekort på dina anteckningar! Själv behöver jag en mycket pedagogisk kursbok för att det ska funka för mig, så försöker vara jättenoga med att anteckna mycket på föreläsningar och sedan dessa.
Herregud vad mycket enklare pluggandet blivit för min del! :)

Måndagsmorgon och ny vecka!

God morgon!

Själv har inte min kropp fattat att det är morgon egentligen, har sovit så himla dåligt i natt.

Förmodligen för att jag släckte låååångt efter min sov-tid, eftersom jag hittade det här programmet i en hel säsong som jag inte sett. Mitt favorit-program all times! Vet inte varför, men det är något charmigt med dessa unga, mjukisklädda och rökande mammor :)

Helgen bjöd tyvärr inte på några utmaningar. Jag har inte varit i tillräcklig balans för det, är som sagt i någon form av svacka och då är bara de enklare vardags-sakerna helt plötsligt en utmaning. Så är tillräckligt glad att jag tar mig igenom dem. Men förlåt, till er som också skulle vara med. Hur gick det för er, med lussebullarna och godiset? Hoppas bättre än för mig!

Har precis ätit världens godaste kombination, återigen inspirerat från fina Caroline. Havregrynsgröt med vanilj-soygurt. Har ett ganska bra tag nu haft problem med små kliande utslag, främst runt halsen och nacken och i hårbotten. Har funderat mycket på vad det kan vara jag ger min kropp som den inte är van vid, men har inte hittat orsaken varken i nyligen tillagd mat eller schampo. Så sa min klassis att hon får utslag när hon äter mycket mjölkprodukter, vilket jag minns att en annan vän också haft problem med. Så tänkte försöka dra ner lite på dessa och se om det hjälper. Håll tummarna! (och om ni har något annat förslag, plis ge mig för jag börjar bli lite desperat)

PLUS, bästa tipset på havregrynsgröt som jag aldrig skulle klara mig utan; Chai-kryddning! Massor kanel, lite kardemumma, lite ingefära och om man vill, lite nejlika. Magiskt! Med vaniljsoygurten smakadet det nästan äppelpaj :) :)

Nu måste jag skynda mig om jag ska hinna till skolan!

Om att gå upp i vikt

När jag började min behandling tog det ganska lång tid innan jag insåg att jag faktiskt gjorde det. Första tiden tog jag mig igenom genom att tänka att jag bara skulle dit en dag till, bara en dag och sedan strunta i det. Och varje sak jag insåg att jag behövde göra, som matschema och utmaningar, tänkte jag att nehej, det kommer inte hända, jag kan gå härifrån vilken dag som helst och fortsätta det "trygga", inlåsta. Bara idag kommer jag testa det, men inte sen.
Sedan kom en dag då jag insåg att jag behövde det, att jag skulle fortsätta och fullfölja och bara köra. Då insåg jag också att jag kommer gå upp i vikt. Det är oundvikligt och ett utav syftena. Det var så otroligt svårt att inse och acceptera. Men jag visste ju att det skulle hända och det enda jag kunde göra var att göra det så lätt för mig som möjligt. 
För mig var det kopplad till extrem ångest (såklart) men också skam, inför andra. Jag trodde att ingen skulle tycka om mig mer, att de skulle se vem jag egentligen var (för min självkänsla var ju inge vidare) tillsammans med min viktuppgång.

Så vad jag gjorde var att rensa ur garderoben. Slängde ner mina "sjuka" kläder i plastpåsar, de jag visste satt åt och skulle vara mätbara. Istället gick jag och köpte två megastora tröjor och två leggings med snäll resår. Dessa levde jag i under en bra tid. De blev min trygghet, och ångestlindring kunde senare för min del bli att slänga av mig mina tightare kläder och hoppa i i sådana som inte känns mot kroppen. Självklart kommer det vara svinjobbigt oavsett, men detta hjälpte mig enormt. Eftersom man har så skeva tankar när man är så sjuk, så är det fullt logiskt i ens huvud att man över en natt kunde se ut att väga 10 kg mer (vilket såklart är omöjligt för kroppen att reagera så) och många sådana dagar kom i början. Då lindrade det att begrava sig i stora kläder, för att slippa känna några tydliga skillnader, och tänka att man faktiskt inte behöver träffa folk om man inte vill (det vill man ju naturligt sedan när man är bättre). 

Ha ingenting mätbart hemma, ingen löjlig våg som egentligen inte betyder något. För ärligt talat, vad kommer den kunna ge dig? Om du ändå vet att det är dags att kämpa för ett friskt liv och överlevnad, så fyller en våg ingen annan funktion än ångest. Och ha heller inga mätbara kläder hemma, "kontroll-kläder" för att se om de sitter annorlunda. Det är samma här, det finns ingen funktion. Ens huvud är ändå inte så klart att den kan sålla information. Om den väljer att ha ångest en dag, så spelar det ingen roll om kläderna sitter som vanligt eller vad du ser i spegeln, den kommer ändå låta dig tro annat.

Det är vetenskapligt bevisat att människor som är i svält får en mycket skev kroppsuppfattning, vilket undersökningar eller tex tankar hos de kvinnor och män som exponerats för ofrivillig svält i koncentrationsläger bevisar. Så i och med att kroppen börjar kunna fungera igen, suga åt sig näring (obs NÄRING, inte energi) så kommer en stor del av de där skeva tankarna om hur man ser ut försvinna. Och ångesten lindras såklart, i och med att man kan se att man inte har något att oroa sig för. Grund-ångesten som förmodligen beror på någonting annat kommer förmodligen finnas kvar och behöver andra sätt att komma underfund med och försöka bearbeta. Men den kommer inte placeras på mat och vikt-kontroll, och därför upplevs ångest över viktuppgången mindre och mindre stark. Man upplever sig efter ett tag faktiskt mindre och mindre, vilket kanske låter konstigt. Men det är väl sin verklighets-syn som blir tydligare och tydligare, och man ser plötsligt hur tunn man faktiskt är.

Så summan av kardemumman är, om ni vet att ni kommit så pass långt att det MÅSTE göras, så snälla gör det så snällt som möjligt. Gör det inte svårare genom att kontrollera den eller bevisa den, utan försök att exponeras så lite som möjligt av den. Och kom ihåg att under kontrollerade former med regelbundet matintag så KOMMER du inte att gå upp onödigt mycket i vikt, eller bli tjock. Det är i princip alla jag vet som varit sjuka ett bevis för. Bara om man mixtrar kommer det att kunna bli fel.

Var snälla mot er själva, och håll ut! Det kommer inte kännas sådär för alltid.

Min numera favoriträtt trodde jag aldrig att jag skulle kunna äta ångestfritt för bara några år sedan. Efter tionde gången var laddningen borta helt, och idag tänker jag inte ens efter!

Lördagsmys

Har aldrig längtat så mycket efter lördagskväll hemma som efter denna dagen!
Jobb sedan i morse och sedan plugg fram till kvart i åtta. Nu sitter jag i mjukisbyxor framför Så mycket bättre med tända ljus i hela lägenheten. Det är så skönt att vara hemma själv ibland, åtminstone när det inte sker alltför ofta. Och framförallt när jag inte behöver sova själv :) 

Det har inte blivit någon utmaning varken igår eller idag. Har ju som sagt verkat hamna i en svacka. Men har morgondagen på mig, så inga ursäkter! Hur går det för er?

Lördagsmorgon

God morgon bästa ni!
Av någon anledning är det mysigare när man är uppe tidigt, så tidigt att det fortfarande är mörkt ute, på helgen. Vet inte varför, kanske för att det känns som att alla andra sover.
Att jag är det beror på att det vankas jobb hela långa dagen, vilket jag egentligen inte hinner med tanke på min enorma plugg-mängd. Får helt enkelt ta med mig mina anteckningar och hets-plugga under lunchen och rasten.

Igår träffade jag och min kille upp min bror och hans vänner som är uppe på besök pga Swedish House Maffia (som alla andra), vi åt middag på Allmäna Galleriet som är min absoluta favorestaurang här i Stockholm. Mycket för maten givetvis, som är fantastiskt, men nog ännu mer för den fantastiska stämningen och omgivningen. När jag kom hem var jag så mätt att jag knappt orkade stå upp. 

Ikväll är vi bjudna på fest men jag funderar på att ta en ensam-kväll här istället. Dels för att plugga, och dels för att jag behöver komma tillbaks i balans. Vet precis hur det ska göras dessutom, med världens bästa bok! Mer om det senare!

Hoppas ni mår bra!

Stress

Åh vet ni, idag har jag ingen bra dag. Alls. 
Det är så läskigt att man vissa dar inte kan lita på sin egen övertygelse. Och jag vet precis vad det beror på: Stress. Förstår inte hur jag kan få sån stark inre stress av så himla små saker? Känslan av att inte ha kontroll över mitt liv. 

Men jag vet ju att det kommer gå över, numera litar jag på det.

Kylskåpsöverraskning + lite kärlek

Att man kan bli så glad (oproportionerligt) av en liten kylskåpsöverraskning när man kommer hem från världens längsta arbetsdag med följande en och en halv timmes kollektivtrafik. Att man dessutom fortfarande blir så lycklig över att få komma hem till denna människa fortfarande efter två år tillsammans.

Nu tänker jag vila mina värkande fötter framför gårdagens Bonde Söker Fru!

Ps. Glöm inte utmanings-utmaningen! Är ni med mig? :)

Utmaningar

Angående det här med utmaningar.
Från att ha haft en väldigt kort lista på saker jag får äta så har jag utmanat mig så många gånger att jag numera har få saker att utmana mig med. Det som däremot är mina utmaningar numera är att kunna ta in de livsmedel som fortfarande inte känns hundra i min vardag lite mer. Bara äta en gång är ett bra första steg men tar ju inte bort laddningen. Tex är juice något som är laddat för mig fortfarande, så därför ser jag till att dricka det flera dagar i veckan. Det är enda sättet, och för varje vecka märker jag att det blir ett snäpp mindre laddat. Det har ju givetvis tagit tid, och det TAR tid att "ladda ur" ett livsmedel men det måste ju göras. 

Två grejer dock, som jag inte kunnat utmana mig med ännu är...
O'boy och läsk (ej light). Dessa två sätts det stopp för hittills.
Vilket innebär att jag funderar på att sätta upp ett mål, efter denna veckas slut skall jag ha utmanat. Jag vet ju att det är det enda rätta, så varför inte bara ta tag i saken!

Är någon med mig på en utmaningshelg? Ett livsmedel ni ännu inte tagit tag i? Tänker att det kan vara lite enklare att göra tillsammans!

Måltids-storlekar

Såååå, jag hade tur och hittade det jag letade efter igår!
Nämligen måltidsmått, vilket jag fick nys om från fina Carolines blogg.
Efter att jag började gå tillbaka till min gamla behandlingsenhet fick jag återigen en mandometer att äta med (liten dator som visar att man tar rätt mängd plus äter i lagom takt). Den är ju underbar att använda för att slippa fundera, men jag vill ju inte dra fram den hela tiden, jag vill ju klara mig själv. Vilket jag GÖR mestadels, men sedan är det sämre dagar och då vill jag gärna slippa övertänkande, analyserande och dåligt samvete.

Så ska nog testa dessa ett tag istället, vilket redan nu känns lite...lättat. Är liksom ibland både nojig över att ta för mycket (gamla trams-hjärnan som tar över ibland) och att ta för lite (nya hjärnan som är trotsig plus rädd för att trigga igång dåliga tankar med för lite mat). Plus att jag återigen, sedan mitt lilla... vill inte säga återfall för det låter för allvarligt, men mina....bakåtsteg kanske :) inte riktigt kan förstå vad en normal portion faktiskt är. 

Det är alltså ett mått för grönsaker, ett mått för kolisar, ett mått för protein (och fett antar jag) och ett mått för sås. De ser små ut på bilderna, nästan som små dl-mått, men det är de alltså inte, det är inte några bantningsmått utan mått för en normalportion efter livsmedelverkets närings-rekommendationer.

Känns så himla...tryggt. Förstår ni vad jag menar? Det låter nog lite konstigt i "normala" öron. Men allt som gör att man slipper fundera själv, på vad som är för mycket och för lite och rätt och fel och bla bla (trött på't!) är liksom så underbart på något sätt. Precis som mellanmål i färdigförpackningar :)

Ps. Givetvis vet jag att detta inte är "friskt", så givetvis är detta något jag kommer att arbeta med att känna mig trygg utan med. Men det får bli ett mellansteg från mandometern och ta-själv. Plus gör att jag blir van vid att se själv vad en normalportion är. Äsch, ni fattar! :)

Plugg-döden

Den enda lösningen när man har på tok för mycket plugg att göra på en och samma dag, i världens krångligaste kursbok, är ställa-klockan-pauser var och varannan timme! :)

Om några timmar ska jag nämligen vara klar, för då ska jag promenera in till stan, för att hetsa i mig det lilla D-vitamin man har tillgång till numera, och förhoppningsvis införskaffa något som jag hoppas kan göra det lite enklare för mig (ni får se senare, om jag hittar) och sedan möta upp min pappa (!) som är uppe i Stockholm på jobb och stannar över en natt för att få umgås med sin dotter och "svärson" :)

Hoppas ni har en bra måndag!

Söndags-kvällsmål

Godkväll fina ni!
Ikväll när jag städade ur lite skyffen i köket hittade jag mitt älskade höst-te som jag köpte på en skördemarknad hemma i södra Sverige i höstas, och vilket jag helt glömt bort sedan dess!
Det fick sällskapa mitt kvällsmål framför tända ljus och film ikväll. Världens sämsta film, ni vet en sådan som man bara blir ångestfylld av. Satt och blev argare och argare för att den var så... ja, jobbig. Så nu måste jag, i vanlig ordning efter sådana filmer, titta på en massa lättsamma, roliga saker innan jag somnar :) Inte lägga sig med ångest, gyllene regel!

Denna veckan har varit kämpig och utmanande, så nu tänker jag lägga mig med en förväntning på en smärtfri och betydligt enklare kommande vecka! :)

Sov gott!

Lussekatts-bak

Detta är vad jag pysslat med idag, världens godaste fika!
Vad som gått mindre bra är dagens plugg, har så svårt att fokusera på min starkt hatade kursbok, med omöjligt fackspråk på engelska.

Vill helst ut och gå en prommis, men vet att jag verkligen inte ska göra det eftersom jag inte kommit någonstans med plugget. ÅÅÅÅÅH.

I morse catchade vi upp på senaste Så mycket bättre avsnittet, och åh vad jag älskar Miss Li! Hennes egen musik är ju inte ens hälften så bra som de tolkningar hon gör i programmet?! Här kommer natten till exempel kan vara den finaste låten jag någonsin hört, när hon gör den.

Nehej, men här sitter jag och bloggar istället för plugg. Skärpning!
Hoppas ni har en fin söndag!

Utmaningar och kroppsångest

Jag klarade mig! :)
Till och med kassan gick jättebra, och man lär sig ju sortimentet mer och mer. Vet ju att det är ett jobb för mig eftersom det är så kul att träffa människor, men det känns så jobbigt i början när man är ny i en helt ny miljö. Har ju hållit på med kläder så länge men bara bakom, kontorsjobb. Men kuuuul!
Dock glömde de att jag hade rast, och jag tog för givet att jag inte hade någon rast pga att jag inte jobbade heldag, så nu har jag suttit och fått i mig mitt andra mål för dagen, första var frukosten. INTE bra. Däremot är jag förvånad över att jag inte känt någon hungerkänsla? Trodde att jag hade lyckats få tillbaks det där.

Vill bara återigen påminna om att man måste ta sig ur sin comfortzone om man ska komma vidare. Att inte göra det är bara en snabb ångestlindring för stunden men man kommer ingen vart. Igår hade jag ställt min planerade och vanliga middag på värmning när min kille ville att vi skulle mötas i stan för att bjuda på middag (fattig student, as said:)). Mitt spontana och direkta svar var såklart nej. Sedan blev jag jätteirriterad på mig själv, jag ville ju äta middag på mysig resturang med min kille på en fredag. Folk gör så, och jag är ju folk. Så snabbt, utan att hinna ändra mig igen, slängde jag iväg ett nytt sms, bytte om och sprang till tunnelbanan. Och sedan satt vi där med små tapasrätter och rödvin framför oss, och jag var både glad och stolt över mig själv.

Som sagt är det sådana små grejer som är framsteg för mig numera, jag har ju det stora jobbet bakom mig. Men fortfarande viktigt att fortsätta bryta vanor. I perioder kan jag utan problem göra sådana grejer, i perioder (oftast när jag är stressad) så blir det mycket jobbigare. Även om det såklart är en jättebragd att jag ens kan göra det överhuvudtaget så vill jag inte nöja mig.
OCH det som framförallt är ett framsteg är att jag numera kan glömma bort att jag gjort något "off-the-schedule". Fram tills ganska nyss skulle det vara det första jag tänkte på dagen efter, och förmodligen ligga och mörklägga den dagen något (förr något extremt). Idag kom jag ihåg det först nu! Det är STORT vill jag lova :)

Nu blir däremot nästa utmaning. Jag har väldigt lätt att få kropps-ångest inför roliga grejer, som fester och sånt, så pass stark att jag vill ha det som anledning att ställa in. Så känns det just nu.
Så jag vet ju vad det enda rätta är, slänga på mig något, svälja ångesten, komma ihåg att ingen bryr sig om det, och bara gå! :)

Hur utmanar ni er?

Lördagsjobb

Frukost i magen och nu sitter jag med en kopp kaffe i soffan och kolla på den här dokumentären: http://www.svtplay.se/video/578106/strippan . Se!

Snart ska jag jobba och jag är så nervös. Längtar till kl 18 då det är klart :)
Sedan snabbt hem och byta om för en fin väns födelsedagsfest.

Dessa dagarna jobbar jag mer än vanligt på alla mina övningar, ibland blir det inte lika självklart helt enkelt. Men är snart på fötter igen!

Ha en fin lördag bästa ni!

Jullängtan

Fredag!

Och jag sitter uppkrupen i soffan med tre tröjor på mig och fryser. Det egentligen enda jag inte gillar med hösten och vintern är att det blir så himla kallt hemma. I alla fall om man bor i hyresrätt och de verkar snåla med värmen i huset!

Så jag sitter och längtar efter öppna spisar och varma bad. TÄNK OM man kunde få befinna sig här, drömmen!

Jag fullkomligt älskar julen (och vintern fram till februaristräcket, sedan vill jag helst ha sommar), även om det också är mycket oro över det att det inte ska bli bra. Jag måste sluta oroa mig över saker, förstår inte varför jag gör det. Denna jul kommer jag få äta pepparkakor och lussekatter, och dricka varm choklad utan eftertanke, vilket jag är så glad för!

Redan på söndag ska vi ha julmys här hemma (inte för tidigt om det gör en glad, plus att min kille jobbar så mycket den kommande tiden så man får ta vara på tillfällena) och jag hoppas att stresskänslan har lagt sig så att utmaningar inte känns jobbigt. Däremot innebär glutenallergi att jag måste baka innan dess, när nu det ska hinnas med :)

Lite julpepp för att värma frusna vinterhjärtan: 

Angående stress

Idag har det varit skola hela dagen. Men bara kul eftersom jag går i världens bästa klass, saknar dem jättemycket när jag inte sett dem på några dagar! :)

Däremot märks det tydligt att vi har en ganska tung takt eftersom man missar väldigt mycket om man missar en föreläsning, vilket jag gjort i och med jobb-utbildningen.

Nu när jobbet börjat ringa in och boka upp (och jag har så svårt att säga nej) och det samtidigt är en väldigt avancerad kurs så blir jag megasuperstressad, egentligen helt i onödan. Är så tröttsamt att jag stressar upp mig själv så lätt, tänker på tänk-om och målar upp jobbiga scenarier. Hoppas jag kan bli lite bättre på att stå pall.

Jag vet att det egentligen är min största trigger vad gäller jobbiga tankebanor och mönster, så jag vet också att jag måste passa mig extra noga.

Känner ni igen er? Och har ni några tips hur man inte ska låta stressiga situationer i livet (för de lär man aldrig komma ifrån) inte påverkar er hållning till mat och tänkande kring det?

Att fylla livet

Jag tror att det är viktigt att försöka rikta fokus på annat i livet, hitta intressen och saker man känner att man är bra på som inte handlar om vikt och mat (eller bristen på den).

Jag tror det är generellt för alla med ätstörningar att man har en extremt låg självkänsla och är otroligt hård mot sig själv. Det kan vara jättesvårt att komma på ens en liten positiv sida hos sig själv, och inga komplimanger man får från andra sjunker in oavsett hur mycket man önskar.

Att syssla med någonting annat, hitta något som man kan känna att man faktiskt gör bra, gör att man också vidgar sina vyer och inser att det finns så mycket mer i livet än den bubbla man försvinner in i.

Att också skriva en lista på saker man vill göra i livet, konkreta mål, tror jag också är något som kan fungera som en morot att sträva efter.

Själv var det en stor del i mitt beslut att faktiskt få hjälp, att inse att det jag höll på med inte håller. För mig är det till exempel jätteviktigt att kunna få barn någon gång i framtiden, och för det krävs ju först och främst en vikt som tillåter kroppen att få mens. Den hade varit försvunnen i år och var en stark morot för mig att kämpa vidare. Dagen den återkom grät jag av lycka! (fortfarande svinglad varje gång :)) Visst kan andra saker göra att det kanske inte fungerar på naturlig väg, men jag ville i alla fall inte ha en undervikt som anledning. Idag har jag också insett att innan jag får barn så tänker jag vara hundra procent frisk i tankarna. Det ska inte finnas ens en liten risk att JAG påverkar eller för över detta på mina barn, eftersom jag aldrig vill att de ska behöva genomgå det.

Finns det någonting du varit sugen på att göra men aldrig provat? Måla, teckna, sy kläder, sjunga i kör? Testa dig fram, och försök hitta något som du kan känna dig stolt över och som du vill fylla ditt liv med. 

Själv vill jag fylla mitt liv med...

bakning...

Inredning...

Yoga....

Simning...

Resor...

Pyssel...

Äta färgglatt godis :).....

Själv har jag bytt ut alla mina tidigare favoritbloggar och tidningar (givetvis alla om träning och "hälsa") mot sådana som handlar om ovan. Som gör mig glad och ger mig en lycklig känsla. Det har varit en betydande del av min resa.

Följ min blogg med Bloglovin