Om att tillåta sig vara sjuk

Varning för långt inlägg :)

För mig tog det väldigt många år innan jag ens förstod att jag hade problem.
Detta på grund av att jag upplever att det länge fanns, och faktiskt finns än, en bild av att ätstörningspatienter är av en ganska specifik typ, när det egentligen finns en väldig bredd.
Jag har inte kunnat identifiera mig med denna bild då det ofta är den yngre tjejen, för höga krav i grundskolan eller gymnasiet som hon ofta går i, och med stora problem att acceptera att hon går från barn till vuxen. Hon matvägrar ofta tillsammans med andra självdestruktiva tillvägagångsätt, ofta som ett rop på hjälp.
Missförstå mig inte, jag vet att detta är en väldigt vanlig typ av anorexiapatient, men det finns otroligt många andra med (och framförallt inte bara tjejer). Ovan var aldrig jag. 

I grund och botten ligger nog ett extremt kontrollbehov, eller en känsla av avsaknad kontroll hos nästan alla med ätstörningsproblematik. Själv startade mina problem så, ganska oskyldigt, då och då kunde dåligt samvete smyga sig på när jag var för mätt eller ätit något som inte kändes nyttigt. Detta ledde, i samband med att jag var tonåring och inte mådde jättebra, till att jag försökte att inte äta, vilket resulterade i att jag till slut åt för mycket och kände mig sämre och sämre som inte kunde "stå emot" min dåliga disciplin (egentligen är det ju bara kroppen som vill säkra överlevnad). Sedan spinnade det på, i takt med misslyckade bantningsförsök växte en sämre och sämre självbild fram och drömmen om att bli smal blev starkare och starkare. Jag insåg att jag inte var "stark nog" (FEL!) att inte äta och därför utvecklade jag istället ororexi, med överdriven träning och nyttighetstänk.
Under denna tiden var jag i ett olyckligt förhållande och mådde väldigt grunddåligt, vilket var enkelt att lägga på att jag inte var smal. Som ett försvar tror jag, ett sätt att tänka att det kommer att bli bra, bara jag går ner si och så mycket. Jag hittade en gammal dagbok från den tiden där varje inlägg avslutas med att "många säger att man inte blir lycklig av att gå ner i vikt, men jag VET att jag kommer att blir lycklig av det". Jag var så otroligt övertygad. Min dåvarande kille och till och med hans familj försökte snällt lägga fram att jag verkade ha problem, vilket lät helt sjukt i mina öron eftersom jag enligt mig inte var smal. Jag hade inte rätt och gå runt och se ut som jag gjorde, jag förtjänade inte att INTE träna och äta så noggrant som jag höll på med eftersom jag såg ut som jag gjorde. Ingen insikt för fem öre. (min kille pratade ju såklart med sin familj om det, det gjorde inte jag med min familj vilket gjorde att de omöjligt kunde veta).

Det tog slut med min pojkvän och en liten period av vilande från ätstörningstankarna infann sig, jag flyttade utomlands och kände mig så fri och lycklig (inte med tanke på äs, eftersom jag inte tyckte att jag hade något problem). Men i och med att jag inte kontrollerade så gick jag upp i vikt, och skämdes för att åka och hälsa på hemma eftersom jag mådde så dåligt över hur jag såg ut.
Bestämde mig två veckor innan för att hets-banta i panik, vilket gjorde att jag gått ner över 7 kilo när jag väl landade i Sverige. Här började enligt andra min ätstörning. Det skulle dröja flera år till innan jag förstod att jag var sjuk, men i efterhand vet jag att min ätstörning börjat så långt tidigare, här hade jag bara hittat ett sätt att göra den synlig. Därefter var det enkelt att gå ner mer och mer i vikt, och jag var så lycklig. Jag ansåg att jag bara hittat en kosthållning som var jättebra för mig, jag var väldigt noggrann med mina förbjudna livsmedel men jag minns att allt annat var bra. Jag levde livet.
Ett halvår gick och hösten kom, och helt plötsligt var allt inte lika bra längre. Noggrannheten övergick till mani, och jag isolerade mig mer och mer. Hamnade i situationer utomlands som gjorde att jag blev mer eller mindre utbränd och blev tunnare och tunnare. Mina vänner orkade inte längre, vilket jag intalade mig var okej för jag hade ju ingen energi att träffa dem heller. Blev mer och mer fast i mina tvångstankar och tvångsritualer, och hade enormt låga tankar om mig själv. Först nu börjar jag gissa att jag har problem. Men tror fortfarande inte på att jag har rätt att kalla mig sjuk, förrän en fin läkare kräver att skicka en remiss för ätstörningsutredning (efter att jag sökt hjälp pga saknad mens). När jag går dit, med lågt huvud och övertygad om att de ska ifrågasätta vad 17 jag gör där, och de istället ömt stryker tårar och säger att "såhär ska du inte behöva ha det" så var det den största lättnad. Jag förtjänade inte att hålla på som jag gjorde, jag var faktiskt sjuk. Så jag flyttar hem och får vård. En vård som i mina ögon har stora brister, och som jag återigen upplever bara riktar sig till en typ av patient. En som inte var jag.
Så jag upplever att det egentligen var tack vare mig och min beslutsamhet om att det räcker nu, som gjorde att jag blev frisk. Behandlingsenheten hjälpte mig i form om att ta steg och att gå upp i vikt. Men det behövs faktiskt mer än så för att komma hela vägen fram.

I alla fall, när jag gick i behandling så kände jag fortfarande en känsla av att inte tillhöra de andra, inte vara lika sjuk eller ha rätt att kalla mig sjuk. Jag kände att de har problem "på riktigt", mycket eftersom jag fortfarande bara ansåg att jag hade en kosthållning som var rätt. Det propagerades väldigt högt för denna kosthållning i media vilket innebär stort uteslutande av en stor mängd mat. Jag ansåg att eftersom jag åt frukost, lunch och middag, och inte matvägrade som många av de andra, så hade jag inte samma rätt att vara där. Förstod inte heller hur enormt lite mat jag faktiskt åt eller hur lite jag vägde eftersom min sjukdom gjorde mig storleksblind både portions -och kroppsmässigt. 
Idag vet jag ju bättre såklart, att ätstörningar kan komma i alla dess former och inte behöver synas på utsidan. Min sjukdom syntes på utsidan under ett par år, men bara en tredjedel av den tid jag haft ätstörningar. Trots detta är det den tredjedel som andra tror jag varit sjuk.
Det visar att vi måste komma mycket längre i att upptäcka sjukdomen i tid, istället för att vänta tills den är livshotande. Idag är det fortfarande många kliniker som inte tar emot patienter över ett visst BMI, vilket är sjukt. Därför förvånar det mig inte heller att kronisk anorexi har en för stor siffra. För om en patient inte blir tagen på allvar förrän den är ett levande skelett, så har sjukdomen ofta grott sig så djupt i huvudet att det ofta inte finns minnen kvar av en tid utan den.

Så tillsist; snälla lek inte med sjukdomen. Glamourisera den aldrig, börja inte räkna kalorier eller utesluta enligt någon trendig diet för tillslut är du där nere och det är ingenstans en människa ska vara. Det är fruktansvärt svårt att komma ur och det ÄR en lek med liv och död.  Om du mår dåligt av tankar om mat, så tveka inte att sök hjälp. Det spelar ingen roll om du är tjock eller smal, dina ätstörningar kan vara lika starka ändå. Och du är värd allt annat.