Vart jag står idag

Det var någon som frågade mig vart jag står idag.
Idag tycker jag själv att jag är väldigt väldigt långt ifrån mycket med ätstörningen. Åtminstone i jämförelse med vart jag varit, allt är ju relativt. Men samtidigt går jag fortfarande efter mitt matschema för att inte hamna tillbaks, och får fortfarande hjälp hos min behandlare, vilket är guld värt. Jag har däremot inte längre problem med att bli bjuden på mat av eller hos andra eller gå ifrån mitt matschema då och då, och numera (sedan inte alls länge sedan) så är det heller inte något jag ens tänker på efteråt, vilket är fantastiskt!
När jag trappat ner på min behandling första gången, var jag snabb med att sluta med matschemat eftersom jag var övertygad om att jag kunde själv. Väldigt snabbt hamnade jag tillbaks i uteslutande livsmedel och maten fungerade inte alls. Matschemat finns som min riktlinje, och jag älskar det fortfarande för att det ger mig sån trygghet, så har lite svårt att gå ifrån det :) Men dit ska jag såklart, så småningom.

Jag har fortfarande lätt att få dåligt sammis när jag har så mycket valmöjligheter och ska välja själv, och Ågren kan tyvärr fortfarande komma på besök då och då, däremot betydligt mer sällan och inte med samma kraft som förut. Det största jobbet jag har framför mig är att bygga upp min självkänsla, men bara de senaste månaderna (med aktivt arbete för det) har jag gjort enorma framsteg gällande den vilket känns så otroligt bra!

Däremot alla andra drag som min anorexi förde med mig, som till exempel tvångstankar och panik över till och med de minsta förändringar (som att något märke av ett livsmedel som var ok i min värld var slut så att ett nytt behövdes köpas) känns oerhört långt ifrån idag. Jag hade också väldigt svårt med konstanta katastroftankar, förstorade och stressade upp mig orimligt mycket över vissa saker som ledde till att jag inte klarade av att flyga (inte av rädsla för själva flygningen, utan för stressen att inte hinna passa alla tider etc), hade väldigt jobbigt med att behöva handla saker pga livrädd för att ha dåligt med pengar, väldigt hypokondriska drag m.m. känns också det så främmande idag. Visst har jag fortfarande kanske lite lättare att oroa mig för saker än många andra, och har fortfarande en del problem med min hypokondri, men inte alls på den nivå som jag varit. Jag förstår att det inte varit mina personlighetsdrag, utan något som både kom och gick med anorexin.
Orken är också så påtaglig idag, något jag gläds över väldigt mycket flera gånger om dagen fortfarande! Att jag orkar träffa vänner, orkar finnas för min kille, orkar bjuda hem folk och lyssna på vad de har att säga, orkar känna för och bekymra mig över andra. Jag orkar hitta på saker utan att ens bli lite uttömd. Och jag vågar vara spontan! Lever hela mina dagar spontana, utan att ha någon som helst känsla av avsaknad kontroll. Det är en extrem kontrast från förr, och något jag aldrig trott var möjligt.

Vikten då; den är helt normal och behöver alltså varken gå upp eller ner. Visst har jag vissa dagar då det är tungt med självbilden, men numera har jag en del verktyg för att klara av även de känslorna, och framförallt vågar jag lita på och älska min kropp för att den ska sköta det jobbet den behöver. Den kommer att börja lita på mig, och lägga mig vid den vikt jag ska vara och då tänker jag helt enkelt vara okej med det.
Jag läser ju också hur många av er som kämpar så mycket för att komma till normalvikt, och där vill jag ju inte vara. Är så imponerad av hur ni kämpar och fightar, och vilken otrolig sjukdomsinsikt ni har. Därför är jag också helt övertygad om att ni alla kommer dit! Det får ta lite tid om det krävs, bara man fortsätter jobba.

Så ja, där är jag idag. Jag vet att jag har helt rätt tänk, och vet utan och innan vilka tankar som är min ätstörning och inte. Jag är inte där hundra procent med maten ännu, eller självkänslan, men tänker heller inte vara hård mot mig själv. Mitt huvud är van vid att de senaste 10 åren reagera på det här sättet när jag hamnar i vissa situationer som är lite tuffa, så jag är helt okej med att den vanan inte går att bryta på en kvart. Bara jag vet och känner igen att det är just min ätstörning som pratar och att jag fortsätter jobba med det, så vet jag att också jag kommer komma till ett HELT ätstörningsfritt liv.

Jag är däremot hela tiden på jakt efter tricks och knep som kan hjälpa mig att komma ännu längre fram, har ni något ni kan dela med er av? Något sätt eller något tankesätt som ni känner har påverkat er?