Om att gå upp i vikt

När jag började min behandling tog det ganska lång tid innan jag insåg att jag faktiskt gjorde det. Första tiden tog jag mig igenom genom att tänka att jag bara skulle dit en dag till, bara en dag och sedan strunta i det. Och varje sak jag insåg att jag behövde göra, som matschema och utmaningar, tänkte jag att nehej, det kommer inte hända, jag kan gå härifrån vilken dag som helst och fortsätta det "trygga", inlåsta. Bara idag kommer jag testa det, men inte sen.
Sedan kom en dag då jag insåg att jag behövde det, att jag skulle fortsätta och fullfölja och bara köra. Då insåg jag också att jag kommer gå upp i vikt. Det är oundvikligt och ett utav syftena. Det var så otroligt svårt att inse och acceptera. Men jag visste ju att det skulle hända och det enda jag kunde göra var att göra det så lätt för mig som möjligt. 
För mig var det kopplad till extrem ångest (såklart) men också skam, inför andra. Jag trodde att ingen skulle tycka om mig mer, att de skulle se vem jag egentligen var (för min självkänsla var ju inge vidare) tillsammans med min viktuppgång.

Så vad jag gjorde var att rensa ur garderoben. Slängde ner mina "sjuka" kläder i plastpåsar, de jag visste satt åt och skulle vara mätbara. Istället gick jag och köpte två megastora tröjor och två leggings med snäll resår. Dessa levde jag i under en bra tid. De blev min trygghet, och ångestlindring kunde senare för min del bli att slänga av mig mina tightare kläder och hoppa i i sådana som inte känns mot kroppen. Självklart kommer det vara svinjobbigt oavsett, men detta hjälpte mig enormt. Eftersom man har så skeva tankar när man är så sjuk, så är det fullt logiskt i ens huvud att man över en natt kunde se ut att väga 10 kg mer (vilket såklart är omöjligt för kroppen att reagera så) och många sådana dagar kom i början. Då lindrade det att begrava sig i stora kläder, för att slippa känna några tydliga skillnader, och tänka att man faktiskt inte behöver träffa folk om man inte vill (det vill man ju naturligt sedan när man är bättre). 

Ha ingenting mätbart hemma, ingen löjlig våg som egentligen inte betyder något. För ärligt talat, vad kommer den kunna ge dig? Om du ändå vet att det är dags att kämpa för ett friskt liv och överlevnad, så fyller en våg ingen annan funktion än ångest. Och ha heller inga mätbara kläder hemma, "kontroll-kläder" för att se om de sitter annorlunda. Det är samma här, det finns ingen funktion. Ens huvud är ändå inte så klart att den kan sålla information. Om den väljer att ha ångest en dag, så spelar det ingen roll om kläderna sitter som vanligt eller vad du ser i spegeln, den kommer ändå låta dig tro annat.

Det är vetenskapligt bevisat att människor som är i svält får en mycket skev kroppsuppfattning, vilket undersökningar eller tex tankar hos de kvinnor och män som exponerats för ofrivillig svält i koncentrationsläger bevisar. Så i och med att kroppen börjar kunna fungera igen, suga åt sig näring (obs NÄRING, inte energi) så kommer en stor del av de där skeva tankarna om hur man ser ut försvinna. Och ångesten lindras såklart, i och med att man kan se att man inte har något att oroa sig för. Grund-ångesten som förmodligen beror på någonting annat kommer förmodligen finnas kvar och behöver andra sätt att komma underfund med och försöka bearbeta. Men den kommer inte placeras på mat och vikt-kontroll, och därför upplevs ångest över viktuppgången mindre och mindre stark. Man upplever sig efter ett tag faktiskt mindre och mindre, vilket kanske låter konstigt. Men det är väl sin verklighets-syn som blir tydligare och tydligare, och man ser plötsligt hur tunn man faktiskt är.

Så summan av kardemumman är, om ni vet att ni kommit så pass långt att det MÅSTE göras, så snälla gör det så snällt som möjligt. Gör det inte svårare genom att kontrollera den eller bevisa den, utan försök att exponeras så lite som möjligt av den. Och kom ihåg att under kontrollerade former med regelbundet matintag så KOMMER du inte att gå upp onödigt mycket i vikt, eller bli tjock. Det är i princip alla jag vet som varit sjuka ett bevis för. Bara om man mixtrar kommer det att kunna bli fel.

Var snälla mot er själva, och håll ut! Det kommer inte kännas sådär för alltid.

Min numera favoriträtt trodde jag aldrig att jag skulle kunna äta ångestfritt för bara några år sedan. Efter tionde gången var laddningen borta helt, och idag tänker jag inte ens efter!