Vikten av vikten..

Förbered er för världens längsta inlägg :)

När jag började i behandlingen var jag enormt förvånad över hur mycket egentligen allt bara kretsade om att äta. Jag undrade när de skulle börja gräva i min hjärna, hitta gamla minnen som var ångest-roten och allt sånt där som jag trodde att behandlingen handlade om.
Jag var jättearg i början, kände att alla trodde att det var så enkelt att bara börja äta, så var problemen borta. Tyckte det var helt orimligt, och förstod inte hur dessa människor kunde vara utbildade. 
Det enda de sa var "håll ut, med vikten sjunker också ångesten". Jag hade inget annat val än att bara lita på det. Och det var ju svinsvårt, såklart. Och gick sådär.
Men i och med att jag gick upp, sakta, kontrollerat och säkert så lättade även ångesten. De första kilona var jobbiga, men sedan var det som att man kom till någon gräns, där något liksom hände. Man var inte så omringad av ångest längre.

Tanken av att gå upp X antal kilo när jag var som sjukast, vilket jag verkligen behövde, var helt oövervinnerlig för mig. Det fanns inte att jag, med den ångesten jag hade då, skulle klara av det. Men för varje kilo som läggs på, så tas ett snäpp ångestnivå av.
Det är helt enkelt att låta kroppen sköta sitt. För självklart har kroppen ingen som helst energi över till att få din hjärna att känna glädje och lugn, när den är helt desperat i färd med att överleva. Jag kan inte beskriva det här på ett bättre sätt, än att man kommer över en barriär, där rädslan och ångesten blir mindre. Hit kommer man inte utan att först komma upp från en alldeles för låg vikt, eftersom väldigt väldigt mycket sitter i ren fysiologi.

Men detta sa de till mig ständigt, och jag trodde inte på det. Så jag räknar inte med att någon som är väldigt sjuk ska tro på mig. För ångesten är svinjobbig, och den måste man rida ut ett tag, man måste våga uppleva den, inse att den går över och att den inte dödar. Istället för att springa ifrån den med ännu mer försök till kontroll. 

Ett litet bevis för mig idag på att det stämmer, och som kan lugna mig ibland, är att jag fortfarande märker av att min ångest och min skeva kroppsuppfattning gör sig påmind om jag någon dag tvingas slarva med mina mål på grund av dålig planering.
Min kropp har börjat lita på mig igen, och jag älskar den för det, men den minns fortfarande åren av förvirring och självsvält och är därför väldigt känslig för störningar. Går jag flera timmar utan att äta (eller sover för dåligt) så kroppen stressas upp vilket den säkert gör lättare än folk utan tidigare problematik, så reagerar den direkt genom att ge mig för mycket tankar och överanalyserande. Därmed vet jag också att ångesten inte är på riktigt, eller rättare sagt, anledningen är inte på riktigt.

Som sagt, detta är så svårt att förklara. Jag vill så gärna lugna, men vet inte hur man skulle kunna formulerat detta för mig då jag var sjuk och inte vågade tro på det.

I alla fall, dessa steg hjälpte mig:

- Äta efter ett matschema, helst som en dietist har utformat efter ditt eget behov. Är det gjort utav någon annan så försvinner också det dåliga samvetet av att "välja fel". Ha inte för många valmöjligheter i början.

- Äta regelbundet, 5 - 6 gånger per dag varannan eller var tredje timme, och gärna på samma tidpunkter i början. Lät och kändes omöjligt för mig först, men kroppen måste lära sig sina egna hunger och mättnadssignaler. Dessutom är ett jämnt blodsocker bra för att hålla ångest i schack. 

- Lära normala portionsstorlekar, vilket jag fick hjälp med. För jag hade ingen aning själv.

- Ät allt, framförallt de jobbigaste livsmedel.

Något en behandlare sa till mig, som verkligen satte sig långt där bak, var att för varje gång jag valde att inte följa mitt schema, att kompensera genom träning eller att minska på målen, så klev jag ett steg tillbaka. Hon frågade mig om jag ville komma närmare en ångestfri vardag, eller om jag ville förlänga den jobbiga kampen bort från ätstörningarna. Bara ett enda kompensations-steg, som att låta ÄS-hjärnan plocka lightversionen istället för 3% yoggin av fel anledning, förlängde min resa, och var ett steg tillbaka. 
Det finns inga genvägar. Man måste utmana sig själv, hitta sin ÄS-röst och gå emot hens varje uppmaning. Annars kommer man inte 100% ur.

Med allt detta sagt, vill jag också påpeka att det är viktigt att man inte har för höga krav på sig själv. Har man inte möjlighet att få hjälp med behandling, så är varje lilla pytte-steg från ÄS en jättebedrift. Orkar man inte utmana sig med jobbiga livsmedel, så börja i alla fall nånstans, till exempel att försöka peta in något mellanmål, börja med ett till mål per dag eller vecka, öka portionerna något. Steg för steg, så säger du åt ÄS att du inte lyssnar.

För du är inte din ätstörning. Inte för fem öre. Du är inte ett hopplöst fall eller en som kanske borde ge upp. Du är så himla himla mycket mer!