Det kan vara svårt att veta om man har en ätstörning eller inte, för mig tog det flera år att förstå. Under mina första år med utvecklade ätstörningar var jag inte särskilt smal och jag hade, precis som många andra, bilden av att bara sjukligt smala hade ätstörningar. Man hade aldrig kunnat ana av att titta på mig, att jag hade en ätstörning och därmed ansåg jag att jag inte hade det, att mina tankar och känslor var berättigade.
.
Ätstörningar har inget att göra med hur mycket man väger. I själva verket är det en ganska liten procent av alla de med ätstörningar som har just anorexi.
Man brukar dela upp ätstörningar i grupperna anorexi, bulimi, hetsätningsstörning, ortorexi och Ätstörningar UNS (Utan närmare specifikation).
Om man är osäker på om man har en ätstörning eller inte finns det en del tester man kan göra på olika sidor. Till exempel här, eller här. Testerna känns däremot ofta lite för inriktade mot låg vikt eller kompenserings-tendenser. Jag tror det bästa är att gå till sig själv, fundera på om man lägger mycket tid på tankar om mat och vikt, och om man känner att sådana tankar leder till ångest. Ofta i en mer eller mindre grad, där man upplever att man begränsas av det. Om man upplever att detta stämmer in på en, utan att för den sakens skull vara smal, svälta sig eller kompensera på något sätt, så har man en osund inställning till mat, en inställning som går att och framförallt ska arbetas bort.
Först och främst så tycker jag att man alltid ska vända sig till professionell hjälp om man tror att man har en ätstörning. Man ska inte lägga för mycket funderingar i om man verkligen mår dåligt nog, utan låta professionella och utbildade personer avgöra detta.
Med en enkel googling kan man hitta vart man ska vända sig just där man bor. När jag valde att söka hjälp tyckte jag det var läskigt och skrämmande, och gick in med inställningen att jag väljer själv, och kan alltid välja att tacka nej eller avsluta behandling om det inte känns bra. Så tänkte jag ganska länge även under behandlingen, för att klara mig igenom den. Det tog bort laddningen och rädslan att överlämna kontroll till andra, och gjorde det enklare för mig att ta igenom den. För i själva verket är behandlingen inte så stor och skrämmande som man tror att den ska vara. Man träffar människor som vet hur man kommer att uppleva saker och ting, och hjälper en igenom det. Med det sagt ska jag inte hymla om att det självklart är jobbigt. Men det blir bättre.
Och viktigt är också att veta att det kräver mycket jobb av en själv. Men det finns otroligt mycket verktyg, och det är förvånansvärt hur mycket man själv kan och klarar av att förändra.
Dessutom kan det tyvärr ibland ta tid att få hjälp, och då finns det en hel del saker man kan göra själv. Jag delar gärna med mig av de steg som har hjälpt mig mot ett friskare liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar