Det var först en rad händelser som gjorde att jag fick en känsla av saknad kontroll. Att hur mycket jag än inte ville att saker skulle hända så kunde jag inte göra någonting åt det längre. Det var nog där det grundade sig.
När jag gick i gymnasiet togs jag med storm av en kille som jag trodde var min stora kärlek. Vi flyttade snabbt ihop och förhållandet var väldigt destruktivt, och känslan av saknad kontroll växte sig enorm. I och med detta började mitt matmonster växa.
År av självsvält och sedan ortorexi tog fast, utan att jag förstod det själv.
Hela tiden en känsla av att; andra med sådana här tankar är sjuka, men JAG är annorlunda. Jag måste göra såhär. Efter några år lyckades jag komma ur relationen, flyttade utomlands, och under en liten period kändes allt ganska okej ändå. Andra saker var viktiga. Även om det alltid fanns där, i bakgrunden. Utomlands var livet väldigt ombytligt, från ena veckan till den andra kunde mycket ha kastats omkull. Jag utvecklade anorexi, blev farligt smal och hur mycket jag än försökte återfå kontrollen genom att styra min mat så gled den längre och längre ifrån.
Tankarna om att allt kommer bli bra, bara jag sköter mig bättre imorgon var enormt motsägelsefullt eftersom jag mådde sämre och sämre. Känslan av att döva ångesten med hur jag åt (eller rättare sagt, hur jag inte åt) var kontraproduktiv, eftersom ångesten växte sig starkare och starkare för varje dag. Och allt eftersom vågen pekade neråt, kunde små korta explosiva sekunder av insikten att men herregud, det BLIR ju inte bättre. Det här är ingen riktig sanning.
För det är ju precis det det inte är. Det är inte en verklighet. Ångesten är verklig, men inte anledningen.
Här nånstans förstår jag att det inte håller. Det hade gått åtta år sedan jag började jaga lyckan genom matkontroll, och hur lycklig gjorde det mig? Mer än för stunden.
Fortfarande utomlands väljer jag att gå på utredning på en klinik. Det här kan vara det svåraste, men samtidigt mest fantastiska steg jag gjort i mitt liv. Det var mitt val, det var ingen som tvingade mig, och JAG gjorde det själv. Känslan av världens största bluff när jag satt där i väntrummet. Vem är jag att tro att jag behöver hjälp? Folk här har ju verkliga problem. De kommer titta frågande på mig och skicka hem mig igen.
Personerna var fantastiska. De förklarade att jag inte har något att skämmas för. Att jag behöver hjälp och att jag får be om hjälp. Jag sattes i kö, och fick tillslut beskedet att väntetiden för statlig hjälp var minst ett halvår. Jag bröt ihop. Insåg att det går inte, jag klarar mig inte tills dess. Jag överlever inte.
Så jag flyttade hem och upp till Stockholm. Kom snabbt in på en behandlingsenhet här, vägrade gå i dagsvård, utan skulle minsann klara det och jobba samtidigt. Jag hade ju viljan, nu kunde det ju inte vara så svårt. De lät mig hållas, men var tydliga med att det blir svårt.
Och det blev det, det gick inte alls. Jag var så frustrerad att jag inte bara kunde "skärpa" till mig. Så blev sjukskriven och fick heltids-hjälp. Matscheman, ångesthantering och utmaningar. Och visst var det jobbigt, ångestfyllt och med mycket tvivel om att det skulle hjälpa. Håll ut, sa de bara. Du kommer märka att det förändras, med tiden. Och det gjorde det. Den mest befriande känslan. Bara att inse att man faktiskt HAR problem. Att man inte förtjänar att må så dåligt, eller inte räknas till ätstörnings-facket eftersom man bara är en person med väldigt dålig karaktär. För det är ju inte så. Och för mig var det till och med en chock att förstå att människor inte la lika stor vikt vid det här.
Visst är det en lång väg, och jag är inte där helt än, i alla tankar och i alla situationer. Jag hade lite för bråttom, när livet log mot mig så ville jag bara dit, bort från allt gammalt och hade kanske lite övertro på mig själv. Men det är bara på det igen, fortsätta utmana, fortsätta avdramatisera laddade situationer. Framförallt aldrig nöja sig, för man ska bli HELT bra först, före man slutar.
I alla fall, idag har jag ett fantastiskt och krävande jobb bakom mig, som jag aldrig hade hanterat med matmonstret kvar. Nu studerar jag för att komma ännu längre, har ett förhållande, fina vänner runt omkring mig som jag orkar träffa, vågar bjuda hem, vågar spontanträffa och klarar av att koncentrera mig på deras samtal. Det låter som himla självklart för många, men har inte varit för mig.
Jag är så glad att jag vågade göra mig själv den tjänsten, att faktiskt se om det kunde bli bättre. Det förlorar man inte på. Man kan alltid gå tillbaks, till "kontrollen" och monstret. Men det kommer man inte vilja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar