fredag 9 november 2012

Värdet av vikten




En stor utmaning för mig har varit att hitta ett egenvärde som inte baserats på vikt och hur jag äter. Det är just självkänslan som är så otroligt svår att jobba upp men som på samma gång är så nödvändig. Visst kan man må bättre och bli frisk utan att ha förändrat den avsevärt men för min del känner jag att det är sista steget för mig att lämna allt bakom mig.

Man är så duktig på att vara alldeles alldeles för hård mot sig själv. Svårt att ge sig själv komplimanger eller tycka att man gjort något tillräckligt bra. Och det är så himla tråkigt, för man är värd att ge sig själv en klapp på axeln, tycka att man duger som man är, förstå att man faktiskt har en himla massa bra sidor och älska sig själv. Till och med helt ovillkorligt, alltid
Har säkert läst hundra böcker om just det där, och väldigt mycket biter inte. Får mig inte att stanna upp och tänker efter, även om det kanske är ju det som biter på någon annan. Här är vi alla olika. Förut gjorde jag mig själv ständigt påmind om att jag inte dög, att jag inte hade gjort något tillräckligt bra, att jag minsann inte skulle känna stolthet om den känslan någonsin kom smygande. Egentligen är det ju en form av mobbing, och den är ju nog så förödande även om den är mot sig själv.
Idag vet jag att inget av det där stämmer. Jag vet att jag gör saker fullt tillräckligt bra och att jag ofta har saker som jag får känna mig stolt över. Att jag har en massa bra sidor men även dåliga, som jag gärna får jobba på, men som är helt mänskliga och helt okej. Man kan inte vara perfekt i allt. Att jag duger som jag är har jag fortfarande svårt för att genuint känna men jag jobbar mycket för att komma dit. När negativa tankar poppar upp om mig själv idag så är jag noggrann med att varje gång stoppa mig själv, slå undan den tanken och säga något precis tvärtom. Är också noggrann med att ge mig själv beröm och komplimanger (som INTE får handla om prestationer). I början ljög jag tungan svart, eftersom det var det svåraste jag någonsin försökt. Jag hittade på olika bra egenskaper som jag inte kunde se att jag faktiskt hade. Fake it til you make it, och hur klyshigt det än funkar så hjälper det. Även om det går långsamt. Idag kan jag faktiskt säga mycket bra egenskaper utan att känna att jag ljuger, och det är en oerhört stor bedrift, för att vara mig.

Förut så kunde jag som sagt inte säga ett bra ord om mig själv, som inte handlade om mina ätstörda prestationer. Allt annat tyckte jag bara var dåligt, ointressant och irrelevant. En övning som jag fick då gav mig en tankeställare och ett nytt synsätt just när det gäller människovärdet. Återigen vill jag poängtera att jag inte menar att "gör denna övning så är du fixad", självklart inte. Men de är de där små små tankeställarna som kanske kan göra någon liten skillnad i något avseende. Kanske kan den poppa upp i huvet någon dag när det känns extra tungt, och bara göra saken lite lite bättre. Om det bara är för den gången så är det väldigt mycket värt.

I alla fall, för att göra övningen så är regel nummer ett att man INTE får läsa igenom övningen i förväg. Man ska alltså inte veta syftet med den förrän man gjort de steg som står.

Tänk på en person som du tycker riktigt mycket om. En förälder, en kompis, bror eller syster. Skriv ner så mycket du kommer på om denna personen och varför du tycker om den så mycket. Listan får gärna bli lååååång, skriv varenda grej du kommer på.

Jag valde en av mina absoluta bästa vänner. Min lista blev till och med en hel A4a med hennes fantastiska kvaliteter och fina persona.

När du skrivit ner varför du tycker om den här personen så mycket,
föreställ dig då att den här personen går upp i vikt. Ta en titt på pappret igen, finns det något av det du skrivit på pappret som du vill ta bort i och med hens viktuppgång? Känner du att du på något sätt skulle känna annorlunda för denna person, när den har några extra kilon på kroppen?

För min del var det ett solklart nej. Jag tyckte att det kändes helt befängt att hon skulle vara mindre underbar, mindre fanastisk, snäll, attraktiv, energispridande, younameit bara för att hon skulle gå upp några kilon. Inget av det jag skrivit, inget av hennes värde, satt i hennes vikt.

Detta hjälpte mig lite att se så svart på vitt att värdet hos andra människor inte sitter i vikt. Att jag inte skulle bry mig det minsta om hur många kilogram mina nära och kära väger eller skulle gå upp eller ner. Så varför satt allt mitt värde i vikten? Varför var jag ett snäpp ännu mindre värd för varje milligram jag gått upp? Jag insåg att mina vänner förmodligen känner samma som mig, gällande sin vän (mig). Att det bara var jag som slog på mig själv, sa att jag inte var något värd. Det lättade lite lite, att känna att det är min egen skeva sanning jag sitter fast i.

Sedan finns ju allt det där andra anledningarna, som är så högst individuella. Kontrollbehov, tidigare erfarenheter, rädsla i andra former, vad det än kan vara. 
Men jag kan fortfarande ta fram det minnet, den övningen, när jag är alldeles för kritisk granskande mot mig själv, i saker som handlar om prestationer. Och det påminner mig att värdet inte sitter i det.

Övningen är tagen från boken Från självsvält till ett fullvärdigt liv av Ata Ghaderi och Thomas Parling.

1 kommentar:

  1. Sv: Jag har också bestämt mig för att börja med en bestämd mängd i början. Tror att det kan kännas tryggt :) Förstår vad du menar och missförstod dig inte alls :) Bara glad av att få lite respons :)
    Ska göra precis som du säger. Äta halva kvällsmålet tex och något extra, som choklad till det :) Blanda lite så man ändå blir mätt! :)

    Hoppas du får en fin kväll. Stor kram till dig!!

    SvaraRadera