Hypokondri & andra ångest-sjukdomar

Jag har ju nämnt några gånger att jag har hypokondri, vilket utvecklats på senare tid. Visst, jag har som sagt alltid haft väldigt lätt för mig att oroa mig lite onödigt mycket över tänk-om-grejer. Saker som inte ens hänt eller behöver hända. Vill vara förberedd liksom. Tror det hänger ihop med avsaknaden av kontroll som varit den största boven i min historia.

I samband med att jag började bli bättre från mina ätstörningar märkte jag att min hypokondri började nå oanade höjder. Jag kan numera i perioder bli väldigt mottaglig för sjukdomstankar, och givetvis så hör det samman med att jag blir stressad eller känner att jag inte har kontroll över en situation (vart känner vi igen det ifrån :)). I sådana perioder kan en liten utlösande grej, som att jag får ont någonstans eller känner mig lite dålig, göra mig stel av skräck och få enorma panikkänslor. När det väl har triggats igång har jag fram till nu i panik letat på internet efter tecken som säger att det inte är något farligt, men självklart är det precis tvärtom information man får. När man är i det läget där man liksom vippat över kanten så är man i sitt huvud så pass övertygad att man har en specifik sjukdom att man inte vet vad som är riktiga symptom och påhittade, och kan få in alla sjukdomars olika symptom på en själv på ett ologiskt sätt. Det slutar alltid med att jag måste in och kontrollera hos läkare att det inte är någon fara. Tyvärr kan det ibland inte sluta där, utan tankar om att läkaren missat något börjar snurra. 

Känslan går att förklaras med att man är så övertygad om att man har just den specifika sjukdom som gäller i dåläget, att man känner samma känsla som att man faktiskt fått svart på vitt veta att man har sjukdomen. 

Jag har försökt hitta olika sätt att lindra hypokondrin, och några saker fungerar så länge jag bara har oron men som inte gått "över kanten".

Först och främst googlar jag absolut inga sjukdomar. Råkar jag klicka in på en sida som handlar om livsöden hos personer med sjukdomar så klickar jag bort direkt. Så fort någon pratar om sjukdomar så slår jag på dövörat eller be dem sluta. Och vart känner jag igen detta från? Jo när jag var sjuk och när jag kommer in i ortorexi-svackor är det ett måste för mig att aldrig googla om eller läsa bloggar som handlar om pro-ana (det gör jag i och för sig aldrig ändå) eller träning och "hälsa". Ibland är det också så pass känsligt att jag undviker även nyhetssidor för att inte riskera rubriker som "detta livsmedlet är farligt". Jag vill heller inte delta eller vara runt personer som diskuterar saker gällande träning och hälsa. Jag vet hur farligt påverkbar jag är av det ämnet i perioder, och därför tänker jag helt enkelt inte utsättas för det.

Däremot har jag ännu inte hittat ett sätt att hantera när det just vippat över, och när sjukdomsångesten är väldigt påtaglig. Jag har läst att man ska tänka logiskt gällande sina symptom, men det funkar inte på mig eftersom jag är så övertygad om att symptomen är logiska. Det är väldigt svårt att hålla sig ifrån att inte googla symptomen eftersom man är i panik och bara behöver något som bevisar motsatsen, men nu för tiden får i alla fall min kille googla istället och bara ta upp saker som motbevisar att jag skulle vara sjuk. Han är gaaaaanska trött på det nu för tiden kan jag säga :)

Som tur är står jag i kö och kommer vilken dag som helst få sätta igång med KBT (inte ÄS-specifik) vilket jag hoppas jättemycket på. Är det däremot någon med samma problem som har tips, så är tips varmt välkommet! :)

I vilket fall, har jag förstått att det är väldigt vanligt för personer med ätstörningar att utveckla en annan stark orossjukdom under tiden de är i tillfriskning. Flera av mina vänner är exempel på detta. För min del låter det först och främst så himla....ledsamt. Som att ångesten inte försvinner, utan måste bestämt stanna kvar fast i en annan form. Men tänker man närmare på det är det ju ändå väldigt logiskt. Ångesten kom av en anledning, och måste tas itu med separat. 

Är det något ni känner igen er i?